Moa Törnblom.

Den person jag saknar most of all är min mormor. Ända skillnaden med alla andra är att hon inte kommer tillbaka. Aldrig någonsin. Hon fanns alltid där och lyssnade. Hon va alltid den som och kollade till mig när jag satt inne på mitt rum. Hon var den som fick mig att känna mig trygg och det var med hjälp av hennes skratt. Ett skratt som jag aldrig kommer att få höra igen. Ett som inte finns någonstans en med henne. Jag föreställer mig ibland att hon står i min dörröppning, Jag funderar alltid på att springa coh krama henne. Men när jag reser mig upp så försvinner hon alltid. Jag vet att det flesta som inte har haft någon som har dött eller liknande förstår varför jag bryr mig. Jag har tex fårr höra en kommentar : "Men gud, Get over it. Hon är borta" det är något som jag inte kan rå för. För om ni kanske föreställer er att någon som står er väldigt nära dör. Skulle inte alla ni tänka på personen hela tiden?

Kanske en gammel och använd bild, but I don't care.